kyrar

På utsidan märks inte mycket men på insidan blåser det kall, jag mår ganska bra nu och livet har börjat ordna upp sig. Jag kan hålla i pengarna nu, skolan fungerar, jag kan glädjas igen, gymnastiken går jättebra och läget känns stabilt. Men ibland kommer jag att tänka på rättegången som varit eller den som kommer nu 8de maj. Det knyter sig i magen och tårarna är inte långt borta. Jag känner en ensamhet som är svår att sätta ord på, jag vet att jag inte är ensam, jag har ett ortoligt stöd men har en kännsla som kryper sig på ibland när jag minst anar det. Har jag inte låst dörren får jag panik, om min adress skulle läcka ut så skulle jag nog inte vilja bo kvar. Det är otryggheten som skrämmer mig.. Kniven som ligger lätttillgänglig i städskrubben och alla småljud från trappen som gör att jag snart sliter ut mitt kikhål. Men min kurator har sagt att jag måste ge det ett år innan saker blir helt normala igen. Såren sitter på insidan och det är svårt att få dem att läka. Jag hoppas verkligen på att vinna kriget i rätten denna gång! Tiden går så fort, snart är det dags igen... och tack Valen du är en liten gullig rosa ängel, vänner som du gör mig stark.

Kristina var här och drack yogi te tidigare, vi hade massa seriöst prat om det vanliga, familj, kärlek och framtid. Hon kan konsten att vara en superkompis! Bara genom att vara hon. My wife :D

Fick besök av bästa lilla Rånet idag också. Blev inte så mycket plugg som de var tänkt, istället gav vi oss ut på ett evigt sökande efter blommor på ikea och plantagen. Lämnade äntligen in min trasiga mobil också.

Måste försöka plugga nu, tenta på torsdag!