kyrar

Lunch och kaffe med Bästa Kristina idag på stan, sen blev det hem till monstret och vidare på med löpardojjorna. Innan spåret bestämde jag mig för att åka förbi hallen och säga hej till laget. Det kändes i magen kan jag säga, Usch vad jag saknar gymnastiken. Vill bara springa allt vad jag har fram till trampetten och satsa gärnet till en dubbel på tumblingen, ställa mig på trampolinen och hoppa högt!! Min kärlek till gymnastik går inte att jämföra med något annat, jag har haft många uppehåll men det har alltid varit jag och gympan...

Det känns som om någon försöker trycka ner ens huvud under vattnet och man lyckas precis hålla näsborrarna ovanför ytan för att få lite luft, så känns det att andas och leva utan gymnastiken. Kan inte tänka mig smärtan som kommer spränga sönder mig om jag får dåliga besked av ortopeden i Augusti. Det är härifrån tårarna och ilskan kommer! Jag kanske blir tvungen att lämna den största kärleken jag någonsin haft! Men jag förbereder mig mentalt på det värsta så kan det bara bli bra, alternativ träning som; simning, cykling, klättring, kanot, gym, jogga och till sist kanske kunna springa.

Man får aldrig ge upp, när jag stöter på ett hinder eller ett problem så gör jag ALLT för att ta mig igenom det, under det, lösa det, slå sönder det, hoppa över det, vad som helst bara jag kommer förbi!!!


Se möjligheterna och fokusera på det positiva, det är dom små stegen som får oss att gå långt.

Taggade, stolta och suveräna tränare! 1000 tack för fotoalbumet från Italien 2010, grät en skvätt när jag kom hem och bläddrade i det :D