kyrar

Här sitter jag med John mayers - Heartbreak Warfare på repeat.
Tänker på vad jag tänkte på alldeles nyss och kommer på att jag faktiskt inte minns.

I alla fall så tänkte jag mycket på Cajsa i bilen hem. Hur viktig hon är, hur kärleksfull hon är. Hennes närvara som bara lyser upp och hur glad jag blir när hon kallar mig "Lilla skrutt". Som en lillasyster ler jag och fnissar. Vi kramas ofta, talar ofta om för varandra hur viktiga och vackra vi är. Även när vi talar om livets mörkaste baksidor så glöder det i ögonen och vi vet vilka vi är, vi vet vart vi står, vi står kvar. När den ena är stark och den andra är lite svagare så håller vi i varandra hårt. Det är en fin vänskap. En av de finaste jag har...

Det är konstigt hur saker och ting kan förändras så fort, hur något bara kan ta slut eller ta vid. Ibland hinner vi inte reflektera över vad som faktiskt sker, det bara händer och efteråt märker man om det var bra eller dåligt.
Jag tänker mycket på hur drastiskt mitt liv har förändrats, hur jag gick från gråblå till svart för att sen bli vit och sakta fyllas med alla möjliga olika sorters färger. Färger jag inte ens visste fanns, färger jag inte visste att jag hade i mig.

Nu minns jag! Jag kom på det i bilen... att för bara 8 månader sen stod jag fortfarande kvar och ryckte i porten, utlämnad i 10 minusgrader, kylan brände under mina fötter, den iskalla vinden brände min nakna kropp, i förtvivlan röck jag i porten som var låst. Hjärtat hade slutat slå och natten var svart, svart som en bottenlösbrunn med spindelnät och gegga. Jag kletade in mig i mörkret och stannade kvar där i ett år. Förtvivlad, hatande, ilsken, fruktande, rädd för att se allt, rädd för att inte se alls.
Vilse i mörkret kom jag på att jag redan var hemma, porten var redan öppen och sommaren var redan där. Värmen fanns överallt och världen var en fantastisk plats att vara på. Jag är inte naken längre, jag är påklädd och varm. Hemma i tanken.
Det tog ett år att vakna ur denna hemska koma. Det är svårt att sätta ord på händelsen för den väcker så mycket känslor, kroppen och sinnet bygger upp ett naturligt försvar för att inte "känna" vad som hände.
Men jag vet och jag kommer aldrig glömma och en dag hoppas jag kunna förlåta.

Nyårsafton 2011 närmar sig och det blir två år sedan. Förra nyårsafton var jag fullständigt livrädd. Jag kröp in i kärleken hos mina föräldarr och rymde till ett Spa i Tranås. Där var jag trygg, säker och långt ifrån fester och skål.
Vissa frågade "Varför ska du inte fira eller festa?"
Min motfråga blev "Skulle du fira din egen begravning kanske?"

Herregud och Amen vad jag ältar, men antar att det behövs. Nu räcker det för ikväll.

Puss & Kram
Sov gott