kyrar

Sitter på tåget ner mot Götet nu. Ska bli spännande och roligt. Är inte speciellt nervös längre. Jag lämnade nervositeten på perongen i Västerås. Jag har faktiskt blivit inbjuden till den här invigningen för att jag anses vara "En glad och positiv tjej som har något att bidra med" så det så!

Men imorse gick ALLT fel! Satt mig på bussen 06.28 med spretiga tankar och var ruskigt nära att missa centralen i västerås. Ooops!
Köpte en kaffe som jag fick igång magen... Bajsnödig satt jag och väntade på 07.04 - Hallsberg/ Göteborgståget som visade sig vara 2 tim och 30 min försenat. Ooops!
Går ner till Informationen och inser där att mitt tåg inte alls gick 07.04. Nej jag skulle åkt med Örebrotåget 07.02 från ett helt annat spår och det var inte försenat!. Ooooops!
Iaf så hjälpte en snäll Sj-tant en alldeles förtvivlad liten Camilla.
Bajsnödig och misslyckad satt jag och frös på äckelbänken på äckelstationen och saknade Cajsa, saknade äckeljobbet lite också.
Skickade ett litet panikmail till Cajsa och kände tårarna sudda bort alla ord på skärmen.
JAHA här sitter jag och grinar på västerås tågstation. Har du mens eller?! Fan i helvete heller!
Den här resan kommer gå kanon, allt löser sig. Andas andas andas!
Jag blir bara en timme sen, ingen panik. Du är grym och kommer ha roligt. Du kanske ofta kommer sent men du är fan värd att vänta på Camilla.

Så nu mår jag bra och det är bara 25 minuter kvar till avstingning. Så nu ska jag skita på tågets 1-klass toa, packa ihop mina prylar och försöka få med mig allt i ett paket till Scandic hotell.


Puss och hej!

Nya lägenheten är underbar, träningen går emellanåt underbart bra, jag känner mig underbar och ska tillbaka till underbara skolbänken snart! Känner mig nästan lite äckligt positiv, som en sån där optimist som man bara vill kräkas på när man själv står vid sidan av och inte alls mår på topp.

Har iaf inhandlat en vinterjacka idag. Behövdes verkligen!

Ibland när vi har simhoppsträning så delar vi trampolinen med en grupp "småfolk". (Alltså barn ca 8-10 år) Dom kan fråga riktigt roliga frågor eller säga ärliga spontana saker. Galet gulligt och roligt!

Våran tränares dotter Ängla:
- Pappa Pappa!! Vet du vad grisen sa!!??

En pojke i "småfolksgruppen":
- Jag känner en jättestor kille. Han är så här stor! (drar ut armarna på höjden) Och ännu längre!

En pojke till från "småfolksgruppen" frågade mig:
- Hur gammal är du?
- Gissa, sa jag.
- 12 ?
-  Hahahaha! Nej det var 12 år sen jag var 12, svarade jag.
- Oj då är du jättegammal!

Då slutade jag skratta...

Tänk vad skönt den dagen jag kan säga så till min chef. Haha.. "Far du åt helvete för nu slutar jag!" Precis så skulle jag vilja uttrycka mig vissa dagar och i vissa situationer. Vilken frihet att vara sin egen chef, styra över sina egna arbetstider och driva egna projekt. Tycker inte om när någon bestämmer över mig och speciellt inte när folk utnyttjar sin makt...

Nu slutar jag iaf snusa, varför ska en liten äcklig påse få ha så mycket kontroll över mig att jag sätter mig på cykeln kl 04.15 i kylan och cyklar fort ner till macken!? Fan heller.
Sitter här och tittar på den tomma dosan från igår, känner ingenting! Inget sug än, men det har bara gått 14 timmar sen sist. Klarade iaf en helkväll på stan med vänner, vin och ljus. Utan snus och utan problem.

Det är inget problem egentligen, men av någon anledning har jag under sommaren lyssnat på den lilla fula gröna gubben i huvudet som står och skriker "snus snus snus snus snus" hoppar upp och ner med sin fula lilla skylt "SNUSA!!!"

I vanliga fall nockar jag honom snabbt, mosar honom blodig under tummen för han är så liten, ful och obetydlig, krossar hans lilla fula skylt där det kan stå:

"Du är ointelligent Camilla"
"Du är inte tillrävkligt viktig"
"Ät choklad"
"Du är inte så bra som du tror att du är."

Jag sätter upp en stor planch framför hela olycksplatsen i hjärnan där det står:
"Jag är stark och vacker och lyssnar inte på fjantar"!


Nu ska jag åka till Rånas aka Jånas-Jonas Härnborg. (Kärt barn har många namn:) Sängen blir klar idag! Vajjert! Måste få klart vaggan också, Meja kommer ju snart!! Saknar Kristina, det var längesen nu...

Det är ett härligt solsken som väcker mig och ingen hetsig alarmklocka som säger att plikten kallar.
Jag lyfter på huvudet och kisar ut genom fönstret, släpper ner huvudet på kudden med en duns, blundar och ler.
Tack kära säng för att du gett mig en god nattsömn. Tack kära sol för att du fyller mig med liv innan jag ens hunnit vakna. En promenad idag, ja så får det bli. Äggmacka till mig själv och laxolja till Idde, sen åker gympaskorna på.

Jag drömmer, eller är jag vaken? Farfar du är rolig :)

Här sitter jag med John mayers - Heartbreak Warfare på repeat.
Tänker på vad jag tänkte på alldeles nyss och kommer på att jag faktiskt inte minns.

I alla fall så tänkte jag mycket på Cajsa i bilen hem. Hur viktig hon är, hur kärleksfull hon är. Hennes närvara som bara lyser upp och hur glad jag blir när hon kallar mig "Lilla skrutt". Som en lillasyster ler jag och fnissar. Vi kramas ofta, talar ofta om för varandra hur viktiga och vackra vi är. Även när vi talar om livets mörkaste baksidor så glöder det i ögonen och vi vet vilka vi är, vi vet vart vi står, vi står kvar. När den ena är stark och den andra är lite svagare så håller vi i varandra hårt. Det är en fin vänskap. En av de finaste jag har...

Det är konstigt hur saker och ting kan förändras så fort, hur något bara kan ta slut eller ta vid. Ibland hinner vi inte reflektera över vad som faktiskt sker, det bara händer och efteråt märker man om det var bra eller dåligt.
Jag tänker mycket på hur drastiskt mitt liv har förändrats, hur jag gick från gråblå till svart för att sen bli vit och sakta fyllas med alla möjliga olika sorters färger. Färger jag inte ens visste fanns, färger jag inte visste att jag hade i mig.

Nu minns jag! Jag kom på det i bilen... att för bara 8 månader sen stod jag fortfarande kvar och ryckte i porten, utlämnad i 10 minusgrader, kylan brände under mina fötter, den iskalla vinden brände min nakna kropp, i förtvivlan röck jag i porten som var låst. Hjärtat hade slutat slå och natten var svart, svart som en bottenlösbrunn med spindelnät och gegga. Jag kletade in mig i mörkret och stannade kvar där i ett år. Förtvivlad, hatande, ilsken, fruktande, rädd för att se allt, rädd för att inte se alls.
Vilse i mörkret kom jag på att jag redan var hemma, porten var redan öppen och sommaren var redan där. Värmen fanns överallt och världen var en fantastisk plats att vara på. Jag är inte naken längre, jag är påklädd och varm. Hemma i tanken.
Det tog ett år att vakna ur denna hemska koma. Det är svårt att sätta ord på händelsen för den väcker så mycket känslor, kroppen och sinnet bygger upp ett naturligt försvar för att inte "känna" vad som hände.
Men jag vet och jag kommer aldrig glömma och en dag hoppas jag kunna förlåta.

Nyårsafton 2011 närmar sig och det blir två år sedan. Förra nyårsafton var jag fullständigt livrädd. Jag kröp in i kärleken hos mina föräldarr och rymde till ett Spa i Tranås. Där var jag trygg, säker och långt ifrån fester och skål.
Vissa frågade "Varför ska du inte fira eller festa?"
Min motfråga blev "Skulle du fira din egen begravning kanske?"

Herregud och Amen vad jag ältar, men antar att det behövs. Nu räcker det för ikväll.

Puss & Kram
Sov gott

Bara älskar Mia Skärringers bok! Den är så bra! Alla människor borde läsa den!

Jag blir så inspirerad och full i fan, full i skratt och kan känna hur limmet härdar mellan pusselbitarna i mitt egna Jag närhennes rader etsar sig fast i hjärtat. Jag vill också skriva, jag ska fan också skriva en bok. Hur länge har jag inte sagt att jag ska skriva en bok? Då är det banne mig på tiden. Sen vill jag öppna eget, ett cafe eller en inredningsbutik. Oavsett så skulle stället sälja som smör och bli populärast i vilken stad det än låg! För jag är så himla tokbra på att driva saker! Jag är inte orolig för något längre, allt kommer te sig naturligt, saker kommer inträffa när det är meningen osv. Sen behöver jag bara vara där, närvarande och vid liv.

Jag känner igen mig så mycket i det Mia skriver, tankarna om livet, om sig själv och om andra. Avundsjukan, girigheten, bekräftelsen, skammen, skulden och det dåliga självförtroendet. Svagenheten som blir en styrka, vildeheten som hittar hem i lugnet. Balansen mellan hat och kärlek. Kåt och helig. Att kunna välja själv och känna att man aldrig fastnar på ena sidan av gungbrädan, det är personlig utvecklig!!

Kris = utveckling

Jag är inte längre något ostabilt korthus. I stormen står jag kvar, det vet jag. Jag klarar vad som helst. Bryta en arm, bryta ett ben. Såra mig, svik mig, bedra mig. Jag fixart. För jag har ett val, valet att välja det som är bra och välja bort det som är dåligt. Valet att hylla mig själv och vara stolt istället för att kritisera mig själv och skämmas.
Varför gömmer så många sig?

Det finns inga fler "nöj dig med det du har, jag får vara glad för att jag ens får vara med, jag kanske duger, okej då jag gör det väl då.
Härmed ställer jag krav, krav som jag själv såklart också ska kunna ställa upp på. Hård men ödmjuk. Rättvis.

Så därför.... "I still wish you the best... But fuck you"

Nu bär det iväg till jobbet! Bara två veckor kvar, jippi! Sen blir det praktik på Balfour Beatty, yey!
Sen blir det solsemester med berg och skog!! Trivs förresten alldeles förträffligt i min nya fina alldeles underbara vindsvåning. Bilder kommer senare...